Jordlingar

(Insidor och utsidor)

Valven i taket är tillskurna ur masonitskivor. Kanske plywood. Stora ventilationstrummor av  aluminum löper rakt igenom. En av de säkert hundratals svenska före detta industribyggnader, föreningslokaler och andra skal av svunna epoker som har tagits över av besökare från andra världar och omvandlats. Satts i samband med himlen.

Vi sitter i cirkel på mattan och talar med låga röster. En man kommer fram. Han skakar våra händer och säger att en skriftlärd på besök i Sverige vill ta ett foto med svenska konvertiter. Det är inte omöjligt att det främst är mannen som tilltalar oss som vill framställa fotot.

Mina två vänner, konvertiter liksom jag, men ljusare i hyn – de är helt enkelt det vi förstår som “vita” – kallas fram för att posera för kameran.

Ingen ber mig vara med på fotot eftersom det inte syns att jag är konvertit. Det gör mig heller ingenting. Tvärtom. Jag sitter kvar på golvet och betraktar händelsen. Mannen med mobilen, som han tar bilden med, den skriftlärde, konvertiterna. Det som framställs är ett minne av Sverige, en exotisk artefakt som en av dem kan ta med sig hem till

universums

insida.

Föremålen i en dröm har annan hastighet och rör sig i andra riktningar.

 

(Tvillingtorn)

Om muslimer tycks oförmögna att finna vår plats i detta torn, i denna skimrande och mot himlen uppresta arkologi av marknader och konstgjort ljus, så är det kanske (också) för att vi inte är ett ursprung som söker sin framtid i den västerländska kapitalismen, utan spillror av andra världar, med sina egna (ibland lika fruktansvärda) torn.

En snabb googling ger till exempel vid handen att det uppenbarligen finns en marknad för produkten halalmärkt hudblekningskräm.

 

(Sprickor)

Men det finns skillnader. Flyktlinjer. Jag följer dem med en fuktad fingertopp, försiktigt, för att se om jag kan fånga upp lite av glittret

från utsidan.

De etniska hierarkierna i många muslimska världar är inte ordnade efter den vita utan efter den arabiska kroppen. En vit människa blir inte läst som origo, som centrum, utan som en varelse från just utsidan. Barbariet. En vit konvertit antas till exempel ofta ha blivit muslim av andra skäl än rent andliga: någon ville kanske gifta sig med en muslimsk man, någon kanske bara sökte efter en väg ut ur ett tråkigt och utstakat liv, någon kanske är… SÄPO-agent, brukade folk tänka om en brorsa när han kom in och skulle be i en ny moské.

 

19e1t7em9ocihjpg.jpg

(Hem)

Tveklöst har vita muslimer det ofta lättare än sina bruna och svarta syskon i den sekulära världen, därför att de inte “ser ut som muslimer”. De etniska hierarkier som opererar när vi träder in i moskéer är alltså en märklig spegelbild av den rasism vi är vana vid: vita konvertiter kan finna att de har det svårare att hitta hem i islam än svarta konvertiter just för att svarta människor, som jag själv, inte “ser ut som konvertiter”. Min upplevelse, varken mer eller mindre.

(Grammatik)

Till skillnad från det våld som möter svarta människor både i sekulära och muslimska världar – ett våld som ytterst söker beröva oss våra kroppar – till skillnad från det våldet möter den vita människa som träder in i den muslimska civilisationen enbart ett våld som opererar på en symbolisk nivå, det vill säga hon möter skenbilder och föreställningar som ifrågasätter hennes avsikter, hennes uppriktighet, hennes förmåga att verkligen tillägna sig kunskap. Hon blir misstänkt när hon försöker be, hon blir skärskådad, hon blir utfrågad. Men det vi också måste fråga oss, som muslimer, är vad vi säger om verkligheten när vi föreställer oss att detta symboliska våld inte är lika allvarligt som fysiskt våld?

Att försöka tänka kring de etniska hierarkierna i den muslimska civilisationen genom att fokusera på kroppen, och göra kroppen till primat, förminskar möjligen islam till en underkategori till det sekulära väst, en vasallvärld utan egen metafysik eller grammatik?

Grammatiken strukturerar som bekant bland annat hierarkier.

 

 

317556-tatooine.jpg

 

(Svart hud, arabiska tungor)

I de två största moskéerna i Göteborg, som besöks av folk från hela den muslimska civilisationen – dessa hopsamlade skärvor av förlorade helheter – i båda dessa moskéer är ju imamerna svarta afrikaner (eller har varit).

(Kufi)

Samtidigt, i spegelvärlden.

Vissa dagar har jag en känsla av att människor runt mig är ovanligt fientliga. Det kan börja med att någon knuffar sig före i hållplatskön på morgonen, och fortsätta med att människor inte tittar mig i ögonen. Alternativt stirrar ilsket på mig. Kassapersonal lägger inte växeln i min hand, utan på disken. Och så vidare.

Ibland är det först när jag kommer hem och ser mig själv i badrumsspegeln som jag inser, med en trist, skärande sorg, att jag den morgonen tog på mig en kufi – en av mina små virkade mössor som förvandlar mig från en svart person till en svart muslim.

Jag söker efter ett exaktare språk för att tala om kroppen, själen, politiken – denna resa.

Muslimer i väst utgör en mångfald av egna världar som utsätts för ett enormt tryck av krafter som inte helt går att förstå som rasistiska, och kanske gör vi oss själva en otjänst om vi försöker förstå dem som enbart sådana.

10861068_938708086191948_5086037380780209285_o.jpg

(Sätt att vara)

Vi vet att en muslim som offentligt upphör att vara muslim välkomnas in i de mest islamkritiska sammanhang. Islamofobin riktas ju inte mot vår existens som kroppar, utan mot det sätt som våra kroppar befinner sig inuti existensen på. Vårt sätt att vara.

Det islamofobiska eller muslimhatande våldet är, till skillnad från det rasistiska våldet, inte i första hand intresserat av att utplåna muslimens kropp, utan av att utplåna islam, som är den främmande civilisation som den muslimska kroppen bär som ett lysande spår på sin yta.

Enligt en sekulär grammatik, som skiljer på kropp och själ, och ger kroppen företräde i sökandet efter sanningen, kan en muslim alltså inte utsättas för rasism i egenskap av att vara muslim.

Men det är inte så enkelt. När jag skriver att muslimer bär islam som ett lysande spår på sin yta,  betyder det att muslimer också bär islam i sitt djup, längst inne i sina celler, som en gång ska återskapas, ur dammet och resterna av denna värld – men detta vet och förstår bara en muslimsk grammatik, sprungen ur en annan civilisation, med andra föreställningar om yta och djup.

Muslimer lever enligt en grammatik där frasen “att upphöra att vara muslim” är likvärdig med frasen “att upphöra att vara”. Därför tolkar vi islamofobin – hatet mot islam – som rasism, som en kraft riktad också mot våra kroppar, en kraft som vill utplåna oss. Här sker en kortslutning i språket som såväl muslimer som icke-muslimer bör söka sig förbi.

För att säga det på ytterligare ett sätt. Utifrån den sekulära människans horisont stämmer det helt enkelt inte att vi muslimer är utsatta för rasism, eftersom hatet mot islam är ett hat mot just en civilisation, en tro, ett sätt att vara, inte mot en viss kropp, och när vi försöker kommunicera vår situation till en sekulär offentlighet bör vi (muslimer) kanske sluta tala om att vi är utsatta för rasism (och även sluta förklara islamofobins ondska genom att hänvisa till att den är ”en sorts rasism”) och söka efter ett helt annat språk.

Vi är den främling som en växande fascistisk storm artikulerar sig kring, den punkt som den tar spjärn emot. De som mördas i moskéer, de systrar som får sina hijaber avslitna, eller som blir knivhuggna, eller misshandlade för att be bär hijab, är de första och sista offren för ett krig som syns svarta taggar längs en av framtidens många möjliga horisonter.

Jean-Giraud-aka-Moebius-Air-Travel-687x1024.jpg

(Fotnot)

Möjligen är en av sakerna vi muslimer kan göra att sluta förminska vita konvertiters berättelser om diskriminering från det sekulära samhället genom att säga att han eller hon kan raka av sig skägget eller ta av sig sin hijab. Eftersom det är en helt och hållet sekulär förståelsen av vår plats i existensen.

 

47593b8bb79ec450e8ae46f6ec452d6e.jpg

(Jordlingar)

Vi är inte ett folk. Inte en stam eller en minoritet. Vi är en skärva av en annan grammatik, fragment som berättar om en annan (förlorad eller kanske aldrig förverkligad) helhet. I våra kroppsliga praktiker – i bönen, fastan, pilgrimsfärden – bär vi andra sätt att mäta tiden och rummet, det vill säga helt andra existensformer.

Vi bär oss själva (vi bärs) till denna ödemark i slutet av sin egen – och kanske också vår – tid.

Ambassadörer från en främmande planet.

Majmua-i_Hay.JPG

(Grammatik)

Ingenting som syns på fotografier är verkligt.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s