Krokus

 

Till Bodil

 

En dyning rullar in

över tegelpannor parabler lövkronor

den är ett hjärtslags sus – en knastrande

radiosändning

.

God natt, något har anlänt eller

gett sig av, god natt

dina gröna glasögon, klipporna

reste sig orörliga i vågorna,

 

orörliga äntligen

 

 

God natt, mailen vi skrev

förblir

på väg, som stjälkar

växande genom rymden

upp under tjälen.

.

 

Du var kär och ensam, det var

en höst, du skrev Johannes

jag har cancer

Här är det snart vår

Jag ville skriva till dig att världens alla döda

sover, hoprullade som stjälkar

inuti en stor trumpet

som bärs av en ängel

som vaktar ordens hemligheter

Och att vi blandas ut som teblad

inuti den stora vågen

som är världen, som är vi själva

inuti tiden, som är världens sätt

att förbli det den alltid var – den är

inte

.

Min mamma dog den tid på året

då krokusarna kommer upp ur snön

och jorden mullrar

och jag skrev till dig om henne, att vi kanske aldrig är

redo.

Med tidens vågskum i ögonen – satt

vid hennes säng

och hade plockat några blommor

som jag ställt på nattduksbordet

för jag visste att jag inte visste mer

än så om detta stora, böljande

som inte är

.

 

Krokusarna, tyckte jag, liknade

fällknivar, bleka och strimmiga

som en sovandes ögonlock

 

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s