Därför har jag dräpt dem genom min muns tal

017-08

1

JOHN (En av FBI’s gisslanförhandlare): Det var helt enkelt enastående. Och det var folk där från hela kvarteret, de hade sina familjer, sina barn, och maten —

STEVE (Från Davidian Branch): Alltså, vad, vad försöker –

JOHN: — maten var jättegod

STEVE: — du säga, egentligen?

JOHN: Det var supertrevligt, helt enkelt. Och jag tänkte att det där är nått som —

STEVE: Och alltså, säger du att jag kommer ha det så i fängelset —

JOHN: Nej, jag säger bara —

STEVE: — under ett antal år?

JOHN: — att det var liksom indikativt för demokratin, du vet?

STEVE: Säger du, att jag kommer kunna komma ut och delta i en sån grej och min —

JOHN: Nej, jag tänker väl att du —

STEVE: — familj och så vidare —

JOHN: — att du har verkar ha förlorat insikten att resten av världen, alltså den fortsätter, den går vidare.

STEVE: Resten av världen — hela den här förbannade världen har packat och är på väg åt helvete, som en av mina advokatvänner sa för ett antal år sen. Det är vad som händer, och för de människor som väljer att se efter varför de ens kan andas, var — varför kan du andas, till att börja med? Var kommer den kraften ifrån? Hur kom du hit, John? För människor som du intresserar sig inte särskilt ivrigt eller mycket för att det finns en Gud, och han är intresserad av att döma oss, han är intresserad av kunskap, han är intresserad av att du ska veta vad han vet, och om du du inte hör vad han säger att han ska göra med den här jorden, då kommer du – då är en en förlorad människa. Som om du aldrig levt.

JOHN: Hörrdu, Steve?

STEVE: Du kommer vara ett blipp i tiden, som om du aldrig funnits, inte ens en, en hågkomst, inte en tanke.

JOHN: Okej, ja. Men —

STEVE: Förstår du? Så, det är —

JOHN: — Bibeln säger något om —

STEVE: — det är guden som jag tittar på, som —

JOHN: — om hur kort tid vi är —

STEVE: De kunde —

JOHN: — vi är här.

STEVE: Vet du vad en —

JOHN: Men —

STVE: Vet du vad en konkordans är (concordance)?

JOHN: Nej. Jag vet vad ett dragspel är (accordion)?

 

2

Röst:

“Medan jag dröjer mig kvar vid tronen säger jag att alla är lika, och blir då lik alla andra, eftersom jag säger det ifrån tronen, där människors olika värden avgörs. Om orden sägs från en annan plats än tronen skapar de inte likhet. Det är jag som befinner mig på tronen som måste uttala orden om likhet för att alla ska vara lika. Ett privilegium som dröjer sig kvar just i det att jag avstår från det.”

 

3

Jag har nyss lämnat dig. Solskenet är skarpt efter dunklet i ditt rum, värmen tung mot min rygg. Min första Ramadan. Jag tycker om munnens torrhet. Vid varje steg känner jag fastans behagliga stramhet i magen. Det känns som om jag fortfarande befinner mig i sjukhusrummet långsamma tid. Bloddropparna som kryper sakta i plastslangarna som gror ur din kropp, det låga klappret av sköterskornas tofflor, fraset från dina lakan när du vänder dig i sömnen. Som om min kropp förblir där, sittande i den lite klumpiga, grå plaststolen, sittande vid sängens fotände, under klockans tickande. Här, nu, är jag bara ett svävande skimmer över gatorna. En vän sa till mig att när någon vi älskar är döende dröjer de kvar i våra drömmar också när vi är vakna. I Islam tror vi att de sovandes hjärtan återvänder till Allah.

 

4

Hubbleteleskopets ensamma öga söker gränsen. Ser nebulosor kasta exploderande gas genom tomheten. Men inte längre än så. Ser inte längre än vad det ser. En sorts blindhet.

Vissa kastar sig utför avgrunder med elastiska rep kring midjan. Vissa tittar på de blodiga lindorna som mamma och pappa bär bort, på krigsfotografernas bilder av de döda. Dricker tills de spyr. Men känner inte mer än vad de känner. Bara köttets ögonblick, konvulsionen, stumheten.

Horisonten verkar ha krympt till den egna organismen, till huden, ögonen, inälvorna, hjärnan i sin klaustrofobiska skål av tid. Vilse i köttet snarare än i rymden. Krökta in mot sig själva, inåtväxande hårstrån, dövstumma av språk – av anspråk – anspråket på att omfatta allt som finns och kan finnas – är det inte vad den moderna människan säger, på drift i stormarknadernas och universitetens holografiska överflöd?

“Jag tror på det som någon kan bevisa för mig?”

Fotos-Los-árboles-milenarios-de-Beth-Moon-420x215

5

Drömde om en fågel en gång. Under nattens sista timmar, när fåglarna börjar ge ifrån sig ihåliga andetagsljud. Ända sen barndomen har jag tyckt att de ljuden, kvittrande i den fruktansvärda stillheten, låter som dinosauriernas tidsålder som spelades upp i en burkig gammal högtalare på naturhistoriska museét i min hemstad.

En knackning på mitt sovrumsfönster. Jag öppnar det och en vacker gröngul fågel sticker in huvudet och säger: “Han önskar varje natt att barnen bara kunde dö i en olycka. Han kröker sig bort från sin förnedring och vill istället få sörja något.”

Dagen när vi ska till polisstationen. Kanelbullar, videokameror, färgglada plastleksaker, låsta dörrar. Ett rum med vitgrå väggar, ett skrivbord, ett djupt jack i en av väggarna. Kanske från en stol som någon har kastat i väggen. Någon var arg i det här rummet. Polisen frågar:

“Men ni är muslimer, alltså?”

 

6

Den 28:e februari 1993 försöker Bureau och Alcohol, Tobacco and Firearms (ATF) genomföra en husrannsakan på en inhägnad ranch vid Mount Carmel nära Waco, Texas. Ranchen används av Davidian Branch Sventh-Day Adventists, en kristen gruppering som i väntan på apokalypsen har samlat på sig livsmedel och bränsle samt en hel del vapen och ammunition.

En häftig eldstrid utbryter. Fyra agenter och sex davidianer dödas. Ranchen belägras av FBI. Under femtio dagar talar gisslanförhandlare med ett antal talespersoner för gruppen, men till slut inleds ett andra anfall. En brand utbryter. Branden dödar 76 personer, varav mer än 20 barn, två gravida kvinnor och sektens ledare, David Koresh.

Händelserna blir emblematiska i det västerländska medvetandet. Människor läser situationen utifrån sina egna horisonter och ser allt från det yttersta statliga övergreppet till det slutgiltiga beviset på att religionen måste underkastas staten (förnuftet). Till saken hör att själva namnet Waco, bär på en underlig ljudlikhet med ordet wacko: galning, galen, knäpp.

 

7

DICK (En av FBI’s gisslanförhandlare): Ge oss ett tecken. Ge oss ett tecken […] Vi har folk utanför, som du mycket väl vet, och de här personerna är något exponerade ibland, okej? De oroar sig för sin säkerhet här på utsidan på samma sätt som ni på insidan, och när någon går fram till ett fönster med en balaklava, som du inte kände till vad, jag ska förklara vad en balaklava —

STEVE: Vi har inte, vi har inte en sådan sak. Det där är fel. Det är inkorrekt. Ta en bild på det och visa den och sänd den till mig.

DICK: Och — okej, men svart kamouflagefärg i ansiktet?

STEVE: Ingen svart färg i ansiktet. Ni tittar på en mörkhyad kvinna som tittade ut genom ett fönster.

 

8

Två språk möts. Det ena ser fingrar och tungor gripa efter de egna lederna och organen och läser en konflikt där två språk möts och försöker lösa upp motsättningen, om än våldsamt.

Men det andra språket har andra anspråk. Vet att det är det enda språket. Försöker svälja det Andra språket helt.

 

9

Du kan inte vara min buktalare. Vi kommer kanske aldrig längre än så här.

Vi kan dyka genom detta dilemmas sjunkna vrak, och någon gång, kanske, komma ut med vad som blev kvar när våra språk möttes. Expanderade. Drog sig tillbaka.

 

10

Röst:

“Jag avstår från mina privilegier. Det gör mig inte bättre än de som aldrig har haft privilegier att avstå ifrån. Det faktum att jag avstår från det sken av universalitet mitt avstående ger mig gör mig inte heller bättre.

Det faktum att jag avstår, och avstår från det som mitt avstående ger mig, det kvardröjande sken som är ett sorts privilegium i sig självt – det sken av universialitet som inte sällan ger mig doktorandplatser och plats i olika regeringstillsatta forskningsgrupper om rasism, och så vidare, plats på kultursidor, som expert på rasism i media – att jag försöker avstå från detta sista kvardröjande sken, gör mig heller inte bättre.

Inte heller detta avstående gör mig bättre.

Jag avstår men det gör mig inte bättre, jag avstår från att vara bättre och det gör mig heller inte bättre, jag avstår och det gör mig fortfarande inte bättre, jag avstår från att vara bättre…”

 

11

Solen är på väg ner över de bruna byggnaderna och stänker ljus och skuggor över människorna jag möter. Hörde du att moskéer har brunnit? Himlens färg som stråk av eld. Orange, rubin, persika. Har varit i moskén. Önskar jag hade kunnat ta dig med. Som om mitt hjärta sjunger. Människorna som går längs kanalen, deras olikhet, likhet. Andra muslimer passerar och jag längtar efter att vara närmare dem. Jag är ny i islam och de tycks alla bära på ett sån lätthet, ett sånt ljus i sina ansikten.

Jag kan inte sluta titta.

Något slankt och mörkt dyker och glider i kanalens brusande ström. Jag ser en, två och sen tre stycken. Det måste vara något sorts tumlade eller sälar som av misstag har kommit så här lågt uppströms. Subhanallah. Jag går emot dem, upphetsad. Så stannar jag och vattnet skiftar karaktär en aning. Sälarna är bara gamla bildäck. Bildäck som någon måste ha slängt i vattnet någon gång. Skrattar högt. Sätter mig på ett rosa cementblock. Kylan får mig att minnas dig som säger att så här får man en urinvägsinfektion. Reser mig, med din röst ännu i huvudet, när jag hör en mansröst bakom mig:

“Allt du behöver är ett hårt knull.”

Han skrattar ihop med sin kompis. De viker sig dubbla av skratt, tar stöd mot varandra, tittar på mig. Jag känner köld, hetta. Jag vet inte om han talar med mig, kvinnan, eller mig, kvinnan i hijab.

 

12

Jag kräver något av den här världen men tillhör den inte. Jag är det blodiga förkroppsligandet av artikulationens svårighet. Jag är stum på ditt språk men inte tyst. Jag är inuti monstrets buk, senkapitalismen. Jag längtar efter återkomsten. Jag vill att det förebyggande kriget ska ta slut. Jag är matt av suspensionen av människornas och miljöns rätt. Jag är inte din demokratis misslyckande. Jag drömmer bortom maktens ständiga informationskrig, kontroll över media, övervakning. Jag betraktar skuggorna på månens yta. Jag har bevittnat brotten mot internationella och nationella lagar.

 

13

Vår son, som är blond och tänker vara en leopard i paradiset, går i en skola med övervägande vita barn. Kommer hem och har lärt sig att alla är lika värda. Krig är hemskt men han inte behöver vara rädd eftersom det inte blir krig i Sverige. Han säger: “Svenska soldater måste vara i Afghanistan för att lugna ner dem”.

Han lär sig detta samhällets språk. Öst är väst och väst är väst.

En kväll har han plockat ner de koraner vi har i bokhyllan – vi har ganska många utgåvor – svenska, arabiska, engelska, en fransk, och så vidare – gåvor, arv – och lagt ut dem på vardagsrumsbordet. Tio, femton böcker säkert, med mosaik och arabisk kalligrafi på omslagen, med medaljongformer och ramar och förgyllda slingerväxter.

Språk är även en fråga om materialitet, om kroppar som dominerar andra kroppar, och vår son alltså blir mobbad i skolan för att han säger att han tror på Gud istället för på tomten. Hans klasskamrater säger att Gud är elak eftersom Gud skickar ner blixtar på världen. De rycker av honom mössan och kastar den i en vattenpöl. Nu står han med koranerna, räknar dem, bläddrar i en, lägger tillbaka. Han kan inte läsa mer än ett par ord. Mor. Ros. Orm. Men han säger att han vill ta med böckerna till skolan, för att visa sina klasskamrater och lärare, så att de ska förstå att Gud finns.

 

14

Jag är inte konsensus. Jag ser möjligheten av nya världar och minns gamla världar på nytt. Jag är en kritik mot kapitalismen. Jag har mina egna berättelser. De är inte dina berättelser. Jag är någon annanstans. Jag är artikulationen av den materiella-semitotiska kroppsligheten hos en mångfald världar. Jag är ofullständig. Jag finns inte i dina teorier. Jag är ett löfte. Jag är inte som Väst men jag finns i Väst. Jag är inte din översättning. Jag är inte ditt språk. Jag är själen blottad i världen. Jag är inte terror. Jag är inte en terrorkultur. Jag är inte stilla här.

 

15

Snön blåser och virvlar runt mig. Jag drar ulljackan tätare kring kroppen. Bilar passerar, metalliskt röda, silverfärgade, blå. Jag stannar framför moskén. Lyfter ansiktet mot himlen. Liknar vitt damm som skakas från ett stort, grått lakan. Jag är fem år på nytt. På drift, suddig som en tevekanal utan program. En teveskärm som barndomen kallade för snö. Den omslutande tystnaden hos snö är tystnaden när jag är tio och simmar under vattnet. Båda tystnaderna påminner mig om döden.

 

16

En vit man kysser gråtande en svart skriftlärds hand. Benämnandet av den ena som svart och den andra som vit reducerar på ett obestämbart sätt båda två till något de har upphört att vara.

Det handlar inte bara om ängsligheten och den plötsliga ödmjukheten som förvånade mig att se hos vita människor i till exempel New Yorks tunnelbana. Det handlar om att språket talas och tänks från en helt annan plats.

När du ger sadaka, välgörenhet, håller du fram handen och låter mottagaren plocka sedlarna och mynten ur din hand. Aldrig placera din hand överst. Det är den som förefaller behöva dig som hjälper dig.

Att vara närvarande, att närma dig. Vara sann. Vara ljus.

Vara ljus – horisonten har på ett radikalt sätt hamnat utanför allt som kan ses, höras, kännas – allt som överhuvudtaget kan upplevas med organismen.

“Bara du kan du lyfta denna tyngd från mig, men det gör dig inte bättre än mig, bara lika. Du, som inte badar i det vita från skenet från tronen, som måste rädda mig.”

Ett sken som drar sig undan, som försvinner in i Gud, kanske, ytterst – suveränitetens plats.

Om det finns andra världar, där det som i vår kallas för “vithet” och “svarthet” inte reproduceras på samma sätt. Vem är då galen? Om det finns alternativa grammatiker att försjunka i och försöka förstå sin plats i tillvaron genom?

Parallella civilisationer på andra sidan en källardörr, en spårvagnsresa, en bokpärm – vad betyder det att välja bort dessa världar för att stanna i ett språk vars främsta kännetecken fortfarande tycks vara att det upprätthålla en rasistisk världordning?

“Mitt språk är förgiftat av föreställningen att det står över alla andra språk. Ändå väljer jag att tala och tänka på detta språk, som om det stod över alla andra språk. Eller som om det skulle stå över alla andra språk bara det blev renat från giftet, som är föreställningen att det står över alla andra språk.”

Skenet dröjer sig onekligen kvar.

 

17

Skakar snöflingorna från jackan och stampar den sista snön från stövlarna. De svarta mockasörvlarna som en gång var dina. När jag går i dem känns det på sätt och vis som om du går vid min sida. Systrarna har redan ställt upp sina skor mot väggen. Blanka läderkängor, färggranna löparskor, matta gummistövlar. Inuti rummet hänger en blöt värme mellan kropparna, en värme som uppstår när människor tar av sig vinterkläder och kroppar samlas nära varandra. Systrar i läderjackor, i svarta niqaber, i böljande turkosa klänningar, smala jeans och långa tunikor, alla hopkurade i samtal. Jag hittar en plats, klämmer mig in mellan två systrar. Vi hälsar, As-salaamu alaikum. Böneutropet börjar. Jag tänker på dig och undrar om du också, på något sätt, hör. Vi systrar klämmer ihop oss, axel mot axel. Allahu Akbar.

 

18

Jag är inte en misslyckad utveckling. Jag är kreativ. Jag drömmer. Jag är inte en fråga om familjevärderingar. Jag är försänkt i en värld bebodd av kassettloopar och frekvenser. Jag är ett kommunikationssammanbrott, brus och interferens. Jag är tillblivelse. Jag är en mångfald av ursprung och slut. Jag befinner mig i en postkolonial kontext. Jag är en medborgare. Jag är inte din identitetspolitik. Jag är tradition. Jag är inte din tradition. Jag andas liv. Jag är inte din tolerans. Jag är inte en figur i din kollektion. Jag är kollektiv. Jag ärvde dina kontrarevolutioner och paramilitära vågspel. Jag är inte ditt koncept. Jag längtar. Jag tillhör kosmos. Jag är affekt och i affekt. Jag expanderar mitt språk tills det rymmer ditt. Ingen behöver ta av mig mina slöjor. Jag talar. Jag är en resurs. Jag är en källa. Jag är ett perspektiv. Jag är situerad. Jag vill inte fly. Jag är inte vilse. Jag kan min historia. Jag har inte amnesi. Jag kan din historia. Jag är inte representation. Jag underkastar mig inte förtrycket. Jag är bebodda världar. Jag är ljus. Jag är ljus. Jag är ljus.

 

19

DAVID (Ledaren för Branch Davidians): Okej. Så ängeln som sänds från öster är sänd likt solen som stiger, gör han inte det? Och vad är det för väldigt ljus han har? Han har orden i de sju inseglen. Varsågod.

DICK (En av FBI’s gisslanförhandlare): Som ett vårregn, vattnet, jorden, kapitel, eller vers 4, vad ska jag ta mig till? Vad ska jag ta mig till med dig, Juda? Er kärlek är ju lik morgonskyn, lik daggen, som tidigt försvinner.

DAVID: Daggen varar inte särskilt länge, inte sant?

DICK: Bara en kort stund. Därför har jag utdelat mina hugg genom profeterna. Därför har jag dräpt dem genom min muns tal. Så skall domen över dig stå fram i ljuset.

—–

Utdragen ur förhandlingarna mellan Davidian Branch och FBI är hämtade från ATF:s transkriptioner av de inspelningar som gjordes av telefonsamtalen under belägringen. Ett stort arkiv kring händelsen finns på Ashes of Waco: http://cdm15042.contentdm.oclc.org/cdm/landingpage/collection/p9010coll4

Text av Johannes Anyuru och Sara Nelson

Publicerad i ArA’s Vardagen Antiracism: Om rörelsens vilkor och framväxt i Sverige 2015.

 

 

 

 

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s