Bön för Paris

 (En text skriven strax efter attackerna mot Charlie Hebdos redaktion i Paris i februari, men aldrig publicerad, kanske på grund av skuggorna som hemsöker språket. Nu trots allt publicerad med anledning av terrorattackerna den trettonde november.)

Gator mörka under det tätnande snöfallet. På långt håll Lisebergs pariserhjul, sakta snurrande, klätt i blinkande lampor. Hur ska jag börja tala om denna natt?

Två dagar sedan attentatet mot Charlie Hebdos redaktion i Paris. Sextio år sedan kolonialkriget i Algeriet. Terrorkrigets fjortonde år. Tio år sedan  fotografierna från Abu-Ghraib offentliggjordes. Nio år sedan Jyllandsposten publicerade sina karikatyrer av arabiska män.

Världen: ett namn som tiden läser.

Korridoren på Charlie Hebdos redaktion, papper utvräkta över golvet. En vält stol. En remsa av polisens avspärrningstejp hängande i en dörröppning. Blod, utsmetat över golvet. I Guds namn.

Vi satt nyss i en cirkel i en liten källarmoské och upprepade samma namn. Allah. Vi träffas på fredagskvällar för att göra något som kallas dhikr. Sufipraktik. Ordagrant översatt betyder ordet “hågkomst”, men det är lika mycket ett försök att glömma. Glömma den torra jorden som blåser upp kring stridshästarnas hovar. Glömma sin egen kropp, som förintas av tiden. Glömma världen och nå gränsen där det kanske ännu är möjligt att komma ihåg Gud.

Vi åker hemåt genom vinternatten som sluter sig kring oss, i lager efter lager.

stock-footage-street-lantern-s-yellow-light-in-snowfall-night

Sara sa till mig en gång att nästan varje sten som ligger under himlen har bevittnat tillräckligt av människans ofattbara grymhet för att brista i stycken, sprängas till vassa skärvor. Sa att kanske kommer mänskligheten snart inte kunna förnimma Gud mer, eftersom vi som art har utfört för många oförlåtliga handlingar, lagt oss själva under allt för många lager av mörker. Shaik Ibrahim Osi Efa säger att vi möjligen bör ifrågasätta om vi alls är människor längre, vi som lever nu, nära slutet, där vi kan känna den kalla vinden från Utsidan blåsa.

Kanske är det bara vår egen, individuella död vi förnimmer. Eller försvinnande av västs föreställda osårbarhet som civilisation. Vet inte. För mycket historia. Som om dammet efter världens undergång redan täcker oss.

Z, som skjutsar hem mig, har föräldrar från Algeriet. Han var i Paris dagen innan attentatet. Hans far bor där, var svårt sjuk. Medan vi färdas genom natten berättar han ärvda minnen, med en sorts chockerande självklarhet, mjukhet.

Franska soldater kom en dag till en by och grep en man som satt och doppade sin penna i bläck. Släpade ut honom, högg av båda hans händer, framför resten av byn. Framför den tysta, algeriska himlen. För att han kopierade Koranen.

Allt har sin historia, synlig eller osynlig.

Vem kontrollerar tiden? Den som kontrollerar glömskan. Den som kontrollerar glömskan kontrollerar alltså världen.

Varje krig kommer med löftet om att vara annorlunda, mer rättfärdigt. Ett bättre krig. Så också det krig som några människor nu för i Guds namn. Så också kriget som födde det. För att starta ett krig måste vi glömma att kriget alltid leder till att varje rätt kränks, till att vansinnet sprider sig som en gas som sipprar in genom dörrspringorna, in genom ögonen och munnarna, in under naglarna.

Den nedblodade korridoren är historiens plats.

Men världen börjar inte med krig, som hos Hobbes. Min bild, som är en bön, har sina egna detaljer, sina egna skuggor, och då också sin egen början: det vill säga sitt eget ljus.

Guds namn är bokstavligt talat ljudet av ett hjärta som drar in blodet i sig, och sedan pressar det genom kroppen, som är ett sår, också: ett sår öppnat mot världen, tiden, alla de andra.

Allah.

Allah.

Ljus från en lampa som redan lyser av sig själv, tänd med en olja som redan lyser. Guds ljus. Det första som detta ljus skapar är Profetens Muhammeds ljus. Må Guds frid vara med honom. Må Guds välsignelser överskölja honom. Må änglarna sänka sina spräckliga vingar över honom.

Detta Första Ljus svävar ensamt i mörkret tillsammans med ljudet av ett bultande hjärta. Resten av universum skapar Gud, i denna början, åt Profetens ljus, som är Hans Älskade.

Så. En början, istället för krigets början, som är allas krig mot alla. Kärlek – vi är alla en kärleksgåva från Gud till Profeten, och därför är vi också skapade åt varandra. Älskande, åt Den Älskade.

När fångarna i Abu-Ghraib torterades var ett fundamentalt element i tortyren de bilder som torterarna tog och sparade. Fångarna tvingades stå staplade på varandra i en mänsklig pyramid, nakna, med sina könsorgan blottade för kameran. De tvingades posera med avföring smetad i ansiktet och över kroppen. Vi har alla sett dessa bilder som soldaterna tog med sig hem och kanske visade upp för sina älskade.

Vi skapas av varandra, metaforiskt och bokstavligt. Även min blick på bilderna var en del av tortyren. Även min ömkan över deras förnedring. Även min föreställda godhet, som var samtidig med denna negation av allt mänskligt. Även dessa ögon.

Överallt letar kriget sig in.

Paris-Charlie-Hebd_3158972c

Den som skrattar tillåter alltid sig själv att glömma något av världens tyngd. Några av tidens alla kvardröjande skuggor. Hur har det kunnat undgå världen att det existerar ett band mellan västvärldens hysteriska upptagenhet vid en viss sorts yttrandefrihet och tortyrens återkomst? Om inte annat på ett rent kronologiskt plan? De första karikatyrerna av muslimer, som visade upp muslimerna som löjliga, som människor utan värdighet, människor att skratta åt, publicerades bara ett par månader efter att bilderna från Abu-Ghraib nådde världen.

Makten över glömskan är makten över världen.

Soldater håller i ett hundkoppel som sitter kring halsen på en annan människa. Soldaten skrattar.

Universum expanderar ur en punkt. Växer ur en pennas spets.

På samma sätt som tid och rum enligt kosmologerna bryter samman och uppgår i varandra nära Big Bang är Det Första Ljuset – Profetens Ljus, som också är källan till alla andra budbärares ljus, och till änglarnas ljus, och varje annan varelses ljus – detta ljus är enligt vissa av islams lärda samtidigt det fenomen som kallas för Pennan.

Det är alltså möjligt att säga att Gud före något annat skapar en penna. Pennan, ensam med Gud, frågar vad den ska skriva. Gud, detta ljus över ljus som har namngett sig själv som ljudet av en människas bultande hjärta, svarar:

“Skriv ner det som är och det som kommer”. Pennan sätter då igång och katalogiserar världen. Träden. Löven som faller, ett och ett, unika. Hur sandkornen på en viss strand skiftar i färg i solnedgången. Varje människas liv, från fosterstadiet till graven, och mellan dessa två avgrundsmörker: våra hårstrån, våra tankar i varje ögonblick, färgskiftningarna i våra irisar, varje nervretning, all denna smärta och ljuvhet, våra själar, vår sorg och omsorg. Alla dessa okränkbara förkämpar för sina enskilda sätt att vara. Gud befaller till slut Pennan att skiva ner ännu en mening:

“Min vrede översvämmas av min nåd.”

Så inleds tiden.

Tiden är alltså en nåd: allt kan ännu bli annorlunda.

Det är inte oskyldigt att plocka upp en penna och rita av en människa och göra just de drag som avviker från vitheten groteska, omänskliga. Att göra näsan hos araben krokig och slokande så att den når nedanför hakan, att göra läpparna hos afrikanen uppsvällda. Som om dessa ansikten alltid redan har utsatts för våldet. Dessa teckningar, som väst är så fasansfullt upptagna av, är, tror jag, en sorts negativa skuggor av de torterade, ett sätt att neutralisera bilderna från Abu-Ghraib. Väglamporna svänger i blåsten. Det snöblandade regnet skimrar i orange och silver. Var börjar denna natt? Det är kanske frågan. Eller med andra ord: allt är kanske en fråga om hur vi mäter tid.

01076_Alien_Sibthorp

I en intervju säger en av mördarna att han radikaliserades av bilderna från Abu-Ghraib. Men monstren har ingen skapelseberättelse. Inget förflutet har makt att förlåta dem. Det är därför de alltid måste uppstå längs gränsen mellan två narrativ. Som krigen. Som fortsätter. Mörker av mörker.

Detta är historiens damm. Z:s far är sjutton år och åker buss i Algeriet. Tidigt sextiotal. En fransman ropar att han har blivit av med sin plånbok. Bussen stannar, polis tillkallas. Z:s far är den enda araben på bussen. Frågorna kommer. Detta damm som täcker oss alla. Bilderna i människornas huvuden. Araben. Fröämlingen. Han kastas i fängelse, efter en skenrättegång. Naturligtvis är han oskyldig.

Våra hjärtan drar in blod, pumpar ut det. Livets ljud. Allah. Allah. Också detta hatar mördarna. Denna praktik. Sufismen. Denna form av islam. Vi är, för dem, inte muslimer, vilket för dem betyder: inte människor.

Z säger att hans far drabbades av syrebrist i hjärnan när han blev sjuk, att ungdomsårens fasor då återvände. Han skrek åt de franska sjuksköterskorna som tog hand om honom att de hade dödat hans folk. Slog sönder halva sjukrummet.

En man hålls fast av soldater som hetsar en hund mot hans kön. Jag ser hans neddragna byxor, jag ser hans blick, som de tvingar honom att lyfta mot kameran.

De tar en bild.

En skugga återvänder alltid, till slut, till föremålet som kastar den.

En människa kryper genom en korridor, halkar i sitt eget blod, vänder sig kanske över på rygg och möter sin mördares blick. Mördaren tittar på honom, höjer sitt vapen, säger:

“Gud är större”.

Kanske har vi sedan länge upphört att vara människor.

Under sina två år i fängelset sänks Z:s tonårige far ner i vatten tills han är säker på att han kommer att drunkna. Man leder elström genom hans kropp. Krigen fortsätter: en cirkel av försvinnande mänsklighet.

Frågan om freden är frågan om vad som är större än kriget. För vissa blir svaret: ett större krig. Hårdare repression. En bättre krigsmaskin. Fler bombräder. Fler militärpoliser som tränger in i människors hem. Mer död.

Det finns kanske i oss alla en djup längtan efter kriget. Vi dyrkar kanske kriget. I våra bilder. Våra berättelser, som är våra sätt att minnas.

Vad är större än kriget? Frågan om kriget är frågan om Guds omfattning. Är Gud större är kriget eller inte? Mördarna i Paris har svarat nej.

Jag ber att krigen ska ta slut inuti oss. Jag ber om frid till oss som ännu lever, ett försvinnande ögonblick. Må Gud göra våra hjärtan rymligare och fylla dem med ljus från nästa värld. Jag ber om förlåtelse. Jag ber om frid över de döda.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s