Svart sten

1

Går till Willys med min son. Kvällen kommer tidigare nu på hösten. Sannar mellan huslängorna, barnet frågar varför stjärnorna finns.

“För att vägleda mänskor som reser över haven om nätterna,” säger jag, och kommer då åter att tänka på människorna som kommer över haven, hopkurade i mörkret, i små gummibåtar och på rangliga flottar som kastas upp i luften av vågorna.

2

Kaabas ena axel ligger i linje med soluppgången och solnedgången vid sommarsolståndet. Den andra axeln ligger i linje med stjärnan Canopus bana då den stiger över horisonten. En superjätte, sjuttioen gånger större än solen och den stjärna som används för att ta ut riktningen under rymdfärder. De äldsta nedtecknande observationerna av stjärnan finns i de vediska texterna, där den kallas för Agastya och sägs vara mystiskt förbunden med vatten och renhet. Dess stigande över Indiska Oceanen sammanfaller med en period då havet stillnar.

3

Varelser fullständigt bestämda av begreppet riktning. Kroppen med sitt ansikte, som går att vända åt olika håll. Tänkandets flyktlinjer och parabler. Handens fingrar. Hjärtat som nästan slits ur bröstet då Objektet närmare sig.

Den mänskliga organismen är en kompassnål, en pil, ett Ting vars primära syfte är att peka i en viss Riktning.

Greece/Lesvos island/An artificial member in Koraka's cape.Lesvos is the favored transit point for immigrants trying to reach Europe.It is only 7 miles far from Turkey. Giorgos Moutafis/Anzenberger

4

De första levande vandrade vid tidens början över jorden. De grät, deras hjärtan var brustna, de saknade den trädgård de en gång hade levt i. Riktningslöst drev de över fälten.

De såg en sten falla från himlen en kväll.  En genomskinlig meteorit, som glas eller pärlemor. De byggde ett tempel på nedslagsplatsen och fäste stenen i byggnadens ena hörn. De började vandra runt den, i en cirkel. Runt, runt.

Stenen, sägs det, var ett stycke av paradiset, och dess genomskinliga materia har nu mörknat och blivit matt och svart som kol eftersom den har sugit upp människornas synder.

Den som går sju varv runt stenen botar sitt paradisiska sår en stund. En riktning.

(Stenen spolades senare bort av en översvämning och sjönk ner i havsbottnens lera. Den gick förlorad, den glömdes bort av människorna.)

5

(Postmodernitet. Värld utan riktning.)

Det etiska har blivit att göra det nödvändiga, och “det nödvändiga som gör oss etiska” postuleras alltid som just det oetiska, just det mörker som vi måste smutsa ner oss med för etikens skull.

Exempel. “Revolutionen”, för vilken alla andra värden kan (och måste) offras.

Exempel. Det våld som efter den elfte september upphöjs i de gemensamma narrativen och på bildernas marknad. Ett våld som inte längre utövas av kompromisslösa, etiska våldsverkare (Rambo, Robin Hood) utan av (just) kompromissande, oetiska, maskerade specialstyrkor, våra Nya Hjältar som utsätter fienden för (just) det oetiska våld som tidigare särskilde fienden från hjälten: de mördar fienden i sömnen, de dödar fiendens familj, de darrar inte av att mörda civila eller av att tortera människor (The Dark Knight, Zero Dark Thirty). 

Det etiska har alltså blivit att vända blicken från stjärnorna, som kunde vägleda oss.

Det etiska blir då också (naturligtvis) att vända sig bort från de döende, de hemlösa, bort från tiggaren utanför Willys. Det etiska blir att stänga gränserna. Eftersom det är nödvändigt.

En yta istället för en riktning.

0

6

Jag skojar med min son, säger att jag är vackrare än honom eftersom jag är brunare, vilket är ett sätt att försöka motarbeta ett gift som finns överallt i detta samhälle, och ett försök att minnas min egen far, som var mycket svart, och som talade om hur hans mor tillhörde den sista generationen för vilken det var en komplimang att påpeka hur svart en människa var: för henne var de mycket svarta människorna i Sudan och norra Uganda de vackraste. Men min son skrattar och säger: “Nej, pappa! Om man är snäll är man vacker, om man är elak är man ful.”

7

Havet drog sig tillbaka. Det som hade varit flodens botten blev ett nytt land. Nya dalgångar, öknar och trädgårdar. En natt i detta nya land besöktes ett hem av en varelse som hör till Sanningen. Varelsen berättade för de yrvakna om en sten som låg begravd i ökensanden, och om en plats där de första levande vid tidens början hade byggt ett tempel. Människorna fann stenen och reste en ny byggnad i ruinerna efter det gamla. Sen ropade de i den vidsträckta, tysta öknen efter Andra. En Riktning.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s