Höll mig

.

Hur kan du säga sanningen om Något vars närvaro utplånar dig så att du bara existerar i Dess Existens?

Rabia al-Adawiyya

.

1

Du gav mig en sjal när jag var åtta. Strimmor av fuchsia och violett silke, färger som värmen som strålar ur cementen en sommardag i San Joaquin Valley. Du sa: “En sjal som fångar blicken.” Dina sträva händer, fläckiga av ålder, plockade fram den där den låg, begravd på ett bord, under ett menageri av blandade ting, på din metodistkyrkas basar. Den fjärde juli satt du och jag insvepta i den, tätt intill varandra, och såg fyrverkerierna blixtra stora och höga på himlen över Liberty Park. Vi åt sharonfrukter från din trädgård och lät saften rinna över hakor och händer och varje åskknall från en raket som seglat upp i natten och nu exploderade skakade våra kroppar och vi skrattade när gnistorna vittrade bort i mörkret och allt föll som damm över oss.

Vi körde i din gamla bruna Buick längs Miracle Mile, med säten av mjuk velur och dånande luftkonditionering, förbi den gamla biografen, Royal, med sin flagnande babyblå fasad, på väg till House of Fabrics, där jag bland kilometervis av mönstrade tyger hittade lådorna med knappar, låda efter låda efter låda, och jag förde händerna genom de släta plastknapparna och tänkte mig att jag var en dykande säl, smidig och hal, och knapparna rann som stenar genom mina fingrar och över mina händer. Senare, hemma, la du en ny knapp eller två i rätt burk. Trä, hjärtformade, pärlemor, ditt medicinskåp av burkar med knappar växte ut över hylla efter hylla och kastade ett kalejdoskop av ljus över oordningen i ditt syrum. “De här två”, sa du, och skakade två små glasburkar med blandade knappar. Hällde ut dem på golvet mellan oss, plockade upp en, tummade på den, och berättade historien.

.

2

Jag var en ande som darrade i mörkret. Jag såg ljus stänka genom tomheten. Jag är ansvarig för allt och maktlös. Jag är en gåta.

Vi tar på oss våra ihram på Arlanda. Sveper de två vita lakanen runt mig. Vinter, utanför panoramafönstren landar och lyfter flygplan i det grå dimljuset. Vi som ska resa med det chartade saudiska planet har fått nästan en hel våning i utrikesterminalen för oss själva. Vi går i våra vita lakan och badtofflor, väntar. Pilgrimens kläder är identiska med den vita svepning som muslimen begravs i, och som också sveps kring nyfödda, eftersom döden och födelsen är hemligt förbundna. När vi allihop går omkring i flygplatsens stora, ekande salar av björk, glas och aluminium, får det mig att tänka på kroppar nyligen väckta ur sina gravar.

En gång fanns jag inte. Nu finns jag. En hemlighet.

.

3

En gång när du var flicka klättrade du upp på den höga höstacken i familjens lada. Hoppade. Ville veta om vinden skulle bära dig, ta med dig uppåt. Du landade på en spade och bröt benet. Fnös åt din egen oskuld när du berättade. Du sa att det var bättre att ha fötterna på jorden och drog upp byxbenet och visade det långa ärret som löpte från knät upp till höften. På något sätt fick jag för mig att du hade ersatt ditt brutna ben med ett koben eftersom jag på den tiden trodde det som hade brutits aldrig kunde bli helt igen och eftersom du hade varit i ladan med korna när det hände.

Du plockade upp ännu en knapp, en gammal hjärtformad metallknapp, rödlackerad. Du sa att den hade suttit på den marinblå klänning som du bar när din pappa för första gången hade med sig F hem på middag med familjen. Varje gång F kastade en blick på dig under måltiden kändes dina kinder heta och röda. Du hällde tillbaka knapparna i burkarna, ner ur dina kupade händer, och tittade intensivt på mig. Karvade med dina ögon in ett märkte i mitt minne. Du sa att du ville bli begravd med just de här två burkarna, med dessa knappar.

Jag tänker på dig nu, tyst i en nisch i ett mausoleum i Lodi, och på de två burkarna med knappar ömt intryckta jämte urnan med din aska. Mina fingrar rör sig över de rosa och violetta trådarna när jag virar sjalen jag fick av dig runt håret. Jag ber Allah vaka över dig och göra din grav full av ljus. Låt henne bli en av paradisets varelser.

IMG_8423

.

4

Jag var en ande fångad i en kropp och tingen föreföll gåtfulla, fyllda av undflyende mening, dov förtvivlan. Ett par skor slängda i hallen. Ett väghinder av betong utställt i snöblandat regn. Jag var en kropp fångad i sin egen dödlighet, jag var död och drev mellan torn av konserver och frigolitförpackningar, jag såg plastflaskor som växte mot lysrörshimlen, outhärdligt, hylla efter hylla med löparskor, tomburkar kvarlämnade efter någon konsert, outhärdligt. Att tänka att det var tingen som bar på värdet i tillvaron bara för att deras värde gick att mäta. Jag såg skyltdockornas släta ansikten och tänkte att deras bleka, platta händer liknade en hajs fenor.

Jag är dold också för mig själv, bakom slöjor.

Vi anländer till Riyadh, till den ändlösa strömmen av andra landande flygplan, till dånet av jetmotorer i ökennatten, till den heta vinden från Röda Havet som för med sig viskande sand och som drar i de vita tygerna, och som ibland får tag i någons svepning och får den att blåsa upp som ett vitt segel mot rymden.

Det snövita tyget är nästan omöjligt att hålla rent. På det sättet påminner det mig om hjärtat.

Jag är en hemlighet, en plats där det ändlösa står på spel.

recyc_fal4

.

5

Röda, skugglika former. Som hennatatueringar målade på en hand. Mörkt röda zickzacklinjer. Blommor. Sjalen är en nersliten bomullsmjukhet som glider mellan mina fingrar när jag sveper den över huvudet och nålar fast den under örat. Köpte den i en second handbutik med min första lönecheck när jag jobbade på ett krukmakeri i Santa Cruz. Jag knöt bak håret med den när jag satt och doppade lergods i ljusblå glasering och satte in krukor och vaser i de stora brännugnarna. Lyssnade på klockan tickade, väntade på kvällen, hörde klanget och rasslet när andra satte in sina saker i de heta ugnarna. Jag torkade svett ur pannan och tänkte på alla de händer som hade format lerans kurvor och bågar. Nu tänker jag: händer kupade som i bön.

Våra klänningar piskar runt våra ben i vinden och våra bara fötter formar sig efter sandstenen. Det är natt. Högt uppe på de branta klipporna. H och jag breder ut den röda sjalen som en filt och lägger oss på rygg. Tittar upp i den djupa, blå natten, känner hur vågorna bryts och dånar mot klipporna under oss. Min röst sträcker sig genom mörkret, upp över vågornas muller, när jag ropar till H att havets vibrationer, dess eko genom kroppen, får mig att känna det som att mitt kött skakas bort och bara en hög med ben blir kvar. Hon skrattar och ropar, “Jag också, jag…” Hon säger något jag inte hör – vågorna ryckte bort hennes röst. Vi tystnar, sjunker tillbaka ner i våra egna tankar. Doften av salt är tung i luften och när jag tittar upp känner jag mig blottlagd under stillheten hos miljoner stjärnor och det kringliggande mörkret, och jag minns plötsligt röntgenbilden av mitt brutna ben. Fem år tidigare, hade sprunging i röda cowboystövlar i skolkorridoren, halkat på cementgolvet, landat fel. Satt jämte mamma på läkarmottagningen, minns att jag tyckte att den bakifrån belysta röntgenbilden fick mina ben att se så ensamma ut, utan kött och hud, som om mitt skelett hade plockats ut ur kroppen och blivit utskickat i rymden, och den här röntgenbilden bara var en bild som studsade tillbaka till mig från någon satellit i omloppsbana där ute i tystnaden.

Mina fötter är kalla nu, kalla av vinden och kalla av havsdimman som stiger ur de dånande vågorna. Denna natt, och igår, och alla de ögonblick jag kallar mina – mitt liv – min kropp är redan i graven, och vad jag upplever nu är liv uppfångat av stjärnorna och slungat tillbaka till mig. Ett eko.

.

6

Jag går bakom en man som ser ut precis som pappa. Jag känner hettan ur de tusentals kropparna, hör mullret av trampande fötter, stora strålkastare lyser upp natten och reflekteras mot de vita marmorytorna runt kaaba. Ett bländande sken omsluter oss. Mannen framför mig är klädd i pilgrimens vita lakan, som också är de två vita lakan som jag virade kring pappa i ett kallt rum på bårhuset på Östra Sjukhuset i Göteborg, innan vi begravde honom i regnet och leran på Hisingen. Mannen framför mig är pappa. Det är en natt i mitt liv, men det är också Domens Dag, och jag går bakom pappa.

Mannen haltar lite, han rättar till det vita tyget, som hela tiden faller av hans axel. Jag  känner en så stor kärlek till denna främling som går framför mig, en afrikansk, åldrande kropp, jag går ett par steg bakom honom i trängseln, och jag gråter eftersom jag vet att han är min pappa och att vi går mot det fält där mänskligheten ska samlas just denna dag, som är Räkenskapens Dag. Hemligheternas Dag. Men jag vet samtidigt att om jag går i kapp honom och tilltalar honom kommer han att upphöra att vara min pappa och bli en främling, någon som har kommit hit till Mecka för att söka efter ett svar på sin egen gåta, och tiden kommer att återgå till att bli en enda tid igen.

Jag var ett foster. Livmoderns änglar skar upp flikar i mitt ansikte. Skar upp mina öron, mina näsborrar, min mun, mina ögon. Skar ut mitt liv i världen.

Världen. En skugga under ett träd. Jag vilar en stund, innan jag reser vidare. Själv skugga.

.

7

Min mor. Sjalen som låg över hennes axlar när hon var döende. En virkad, beige spetssjal, som de ändlösa spetsarna min mormor och moster virkade sommar efter sommar. En sommar plockar mamma och jag hjortron och myggorna biter oss över händerna och lämnar blodiga små knölar där vi dödar dem mot vår hud. Blod som någon mygga fortfarande bär med sig, nu långt efter att hennes aska har blivit spridd i de höga fjällen, bortom stugan. Jag kan fortfarande känna de söta doften av barrträden och buskarna när vi vandrade upp till hennes särskilda klippa där vi öppnade urnan och lät askan blåsa ut och virlva runt oss en stund, medan vi vände oss än hit och än dit.

Efteråt gick jag hukad omkring och samlade stenar att ta hem till mina barn, från den där klippan, så att de ska kunna hålla små bitar av den i sina små händer. Bitar av henne.

När jag stod vid kanten tittade jag ner och såg bäckarna av smältvatten sippra som trådar längs bergssidan, ner i sjön, som blodet som sipprar ner i mig, inte bara från Kalifornien utan från Knivsta, Lycksele, Älvsbyn, Tärnaby. Jag tänkte på min familj här i Sverige. Samiskt blod, svensk blod, mormorsfar som var lokförare i Älvsbyn, mormor som arbetade på kommunen i Lyckselse, morfar som var med i arbetarrörelsen. Allt detta blod har levt på dessa platser, och sipprar ner i mig, en muslim.

Jag fann islam i min moders döende händer, hur hon alltid höll mig innan jag måste gå.

.

8

När jag är vid havet tar jag alltid med mig några små släta stenar. För att hålla kvar ljuset, dånet av skapelse, för att minnas den våta stranden mellan tårna och värmen mot huden. Att leva. Att blunda en stund för att försöka äga denna sand som blåser omkring i tomheten.

Jag är Guds hemlighet.

 

 

Av Johannes Anyuru och Sara Nelson

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s