Skymningszon

SAT 05MAY GOTEBORG SE 0735 >>> MINNEAPOLIS MN >>> 1858 >>> RESERVATION CONFIRMED- L ECONOMY >>> FLIGHT OPERATED BY SHUTTLE AMERICA >>>

1

I Berlin för flera år sen kom en kille fram och bad om pengar. En kväll i mitt liv. Satte sig mot en trasig fasad och silade och det var så våldsamt att se honom sätta nålen mot armen. Ett rått våld. Hur rutinerad och kylig han var i sina rörelser.

Vi betraktade honom från uteserveringen. Hur han blundade i några sekunder när meningen rann in i honom i en mörk våg. Sen tog han upp en sliten bok ur sin plastpåse, i det elektriska skenet ur gathusen. Satt och läste i den alldeles stillsamt och koncentrerat.

När vi reste oss och gick satt han kvar mot väggen, med knäna uppdragna under hakan, försjunken i sina bokstäver, sitt ingenting, sitt något, sitt liv. Det underliga, det nästan oåtkomliga livet.

Varför minns jag honom i natt, det var så länge sen det skedde.

Borde packa min väska.

2

Fick sätta fingrarna på en grön, lysande scanner och en man sa What do you do for a living? Jag sa Writer I write poetry mostly och han sa, liksom i förbigående, fast jag vet att han kollade upp om jag ljög, han sa So, what are the names of some of your books? Jag sa några namn och han sa How much cash are you bringin’ in to the states? Jag sa Jussa coppla hundred dollars. Han sa Welcome to america, sir.

Mercies hämtade mig med bil, det var kväll, mitt i natten i kroppen men kväll i Minneapolis, försommar, hade nyss regnat, en stillsam majkväll, vi åkte förbi rader med hus, de påminde mig om en skräckfilm, men innan skräcken. En viss sorts enplansvillor, breda gator som löper under höga träd. City vid horisonten, skyskraporna, uptown. Jag var törstig, vi stannade på en bensinstation, jag köpte Mountain Dew, hette det, Mercies skrattade åt mitt val, det var en sorts energidryck, en tvålitersflaska. Det stod “Fuel the frenzy” på den.

Alhamdullillah. Framme.

3

Gick i en park igår natt med M, kring en sjö som är full av vass och kväkande grodor och något som lät som dystert skrikande fåglar. Trafiken och gatlamporna och husen speglas i vattnet – glidande fläckar av ljus. Vi snackade om våra liv och den grejen, att livet är för stort, för djupt – alltings ändlighet, alltings fantastiska, skimrande bräcklighet, jag sa It’s weird cause it’s like the states is a contained world, like when I’m in Europe, the US is a constant prescence because the idea of the US is there, it’s an outside that’s always there on the inside, so to speak, through movies and images and language and so on, but over here there is nothing else, there is only this. Något med bilderna och narrativen som jag inte hade fattat med kroppen innan jag kom hit. Det där som folk försöker fånga när de säger att USA är som att vara i en film. Ett våld som man upplever som behagligt nästan, soft warfare, det är vad M kallade det, ett mjukt krig – detta att jag redan känner den amerikanska tonårsmelankolin i namn som Anthony Junior High och Nicolette och Bryant Ave. Det är imperiet, det har kanske alltid funnits på ett eller annat sätt och kanske kommer det alltid finnas, Rom, Babylon, och jag sa

It’s like having stepped through the looking

glass – varm natt, inga jackor på oss, en stor måne där uppe över träden, en siren någonstans långt borta, Mercies sa

Yeah, it is being in the center of the universe, right?

Vi gick sakta under de stora amerikanska träden och lyssnade till trafiken och naturen och jag sa Yeah, exactly, that’s what it is, yeah, och det är kusligt och vackert, på andra sidan spegeln.

165439_10150880540187955_1896504110_n

4

Mankato. Collegestad i södra Minnesota. Körde över prärien, i solnedgången, M och ett par andra killar skulle kicka mycken på ett ställe. Kyrkor, supermarkets, bensistationer som heter Freedom och är helt klädda i amerikanska flaggan, åh vad jag tycker om ändå att jag inte har rest till Brooklyn som alla andra svenskar. Pawnshop. Gunworld. Applepie and liquor. Det är namen på butikerna vi passerar. Exotisk, förstås, för mig. Jag frågade om det här var amerikas hjärta och en av killarna som ska kicka mycken sa

More like the guts

alla skrattade, Yeah, or like

the throath of America. Så där. Aait, aai

sa jag.

Mankato ligger en dryg timme utanför Minneapolis. Publiken var mest vita collegekillar med kepsen bakochfram och de såg ut som att de kallar varandra och alla andra också för den delen för meister-något, typ om du heter Doug kallar de dig Dougmeister och om du gillar att dricka öl kallar de dig Drunkmeister.

Dörrvakten var en ex-marine som satt på en barstol och tittade på Dolda Kameran på en teve som hängde i taket och eftersom jag också satt och stirrade i tomma luften och väntade på att få åka hem och väl såg uttråkad ut började han förklara skämten som rullade hela natten där uppe, snett bakom mig.

“See, they put an airbag in the couch, so when people sit down, it jussafuckin explodes.” Aait, aait – jag skrattade av något sorts

skräck och ensamhet och social chock, kanske, att en marinsoldat satt där och skrattade åt Dolda Kameran, på riktigt. Gick ut, promenerade genom staden, det var som Växjö, Norrköping, stor stjärnhimmel, öde gator, bara det att istället för grillen så lyste ordet ordet Saloon i röda neonbokstäver långt borta. Parkerade pickuper, tåg som passerade, stannade vid en used bookstore, läste på boktitlarna. Ciao America – An italian discovers america. One life at a time hette en bok. Vad underligt det var. Marinsoldaten i dörren. Natten. Att vara på en annan kontinent. Mitt hjärta gjorde ont, på grund av skapelsens omfång.

Traveling across America with Eisteins brain.

En grå katt bodde inne i bokaffären, kom fram till glaset och tittade på mig, det var som att den ville bli klappad, tryckte sig mot fönstret. Jag undrade om djur förstår att det inte går att passera genom glas, stod med händerna i fickorna och tittade på den, inbillade mig att vi delade något, två livsformer. You know, I think that men love wars. And they still control the world. Det där är Adrienne Rich. Aja. Nu är det eftermiddag här, och jag ser vinden i trädkronorna, och känner mig ledsen eller öppen eller bara trött av att ha sovit i bilen igår natt.

5

South Dakota gränsar i norr till North Dakota; i söder till Nebraska; i öster till Iowa och Minnesota; i väst till Wyoming och Montana.

“Frontier Strip”.

Drivor av maskrosfrön i vinden. På väg till Sioux Falls, ännu en spelning, en kartong med M:s merch i baksätet, solen lyser genom en amerikansk flagga stor som en fotbollsplan, den fladdrar utanför en supermarket, en supermarket, en supermarket.

Det finns en plats i Minneapolis som heter Eden Prairie med de säger You won’t like the name after you’ve been there, man.

526076_10150831576192955_383422987_n

6

South Dakota är namnet på värken i bröstet hos gruvarbetaren som dricker kaffe under lysrörshimlen på vägkrogen här, strax utanför Siox Falls, han sitter vid den rutiga duken med kol och gyttja i hela ansiktet och servitrisen var gift med en no good trucker som levde ett dubbelliv – hon sa det och skrattade med likadana arbarklasständer som jag själv – “yup, he led a double life” – typ hade en annan familj i en annan delstat.

South Dakota betyder att den som längtar bort mest utan att resa någonstans vinner.

Jag tror att mina barn insh’Allah ska heta Dakota Sky, Dakota Rain och kanske North Dakota.

Och när vi färdas hemåt över prärien sticker jag ut huvudet och ser stjärnhimlen och radartornen och flygfältens roterande ljuskäglor, i South Dakota, och i väster blånar gryningen som en urtvättad jeansjacka.

7

Metallicfärgad cykel, bockstyre, sjuttio dollar i en pawnshop, cyklade nedför Lake Street, in i kvällen, uppför Nicollet, under träden, mitt i trafiken, mitt i mitt liv. Innan idag frågade jag en kille Yo brother is there a barbershop around here och han vinglade till och sa som ett sorts gåtfullt, våldsamt svar I got a pistol on me son, you oughta carry dat steel as well. Han hade verkligen en burner där under t-shirten och så overkligt och kusligt att se den skimra till i den stekande försommarsolen och jag bara Aait, brother och han sa You a grown ass man, you should know dis shit already och jag bara Aait fast vadå, vad skulle jag veta, jag fattade inte riktigt, och han bara If you carry the steel, dat way nobody can fucks wif ya och jag bara Aait och han sa You aait black man och jag sa Yeah, whaddabout you och han bara I’m good I’m always good I’m always stoned. Han hade guldtänder, han var från LA och hans mamma jobbade i en beautysalon där på hörnet, det var därför han hängde där, och de silvriga och folieblå fransarna och serpentinerna frasar i vinden över bilförsäljarnas parkeringar, i den här sommardrömmen utan utsida.

403462_10150831576927955_753811371_n
8

Mörkblå sweatshirt. Örn över bergskedjor och snötäckta granar. Urtvättad. Tunt kaffe ur maskinen i köket. Sitta på trappan ute i kvällen. I huset mittemot kommer och går byggarbetare som M säger är snutar som sätter upp en stingoperation på ett drughouse som lär finnas längre nedför gatan. Men han kanske bara vill ge mig min amerikanska erfarenhet. In full effect, ni vet. Men bilar kommer och går hela natten. Aait. Aait.

Att sitta här på trappan, titta på träden. Det sista flacka solskenet. Knappt två veckor tills jag åker hem igen. Nyklippt i en mexikansk barbershop på Nicollet Ave, sa till Marco som klippte mig Thinking about getting somebody pregnant and staying. Bara ett skämt men Marco sa You should do it fo real, med den där lite sömniga, vackra mexikanska accenten. Klippte en supernice fade i nacken, propert liksom. Tolv dollar, that ain’t shit, Superkuts barber & LA street clothing.

Sitta här i trappan. Träden. Kidsen som cyklar i åttor med BMX:er där borta. Åttor, åttor, evigt. Polaren skrev “Fruitflies live for ever” i en dikt om sin barndom här.

9

Hipsters väntar på solförmörkelsen. Klipper små hål i kartonger, röker, säger “fuck yeah” – den internationella medelklassiga slackigheten i hela stilen där de dräller över trottoarer och uteserveringar idag, med solglasögon och kavajer och huvtröjor, och jag och M tittade upp och såg skuggan krypa över solskivan, sakta, och jag sa I hope the dead don’t rise from their graves today. M säger att han ska fixa en lapp för ögat, börja köra med den stilen, Snake Plissken. Jag bara Fuck yeah do it.

Vi drar till Target och köper kyckling, sparris, lagar risotto istället. It’s a European dish. Cyklar ut senare på natten, på den öde avenyerna Gatljus och stora träd som driver förbi över huvudet. Look ma, no hands – armarna som ett kors i vinden.

Att cykla genom den här stadens nätter är som en dröm om att flyga.

544869_10150831592262955_1483161337_n
10

Vi stannade vid Lake Minnehaha, stod vid stranden. Fiskar hoppade över den mörka spegeln, man såg stjärnorna i den, himlen nästan violett. Riktig sommarnattshimmel, ni vet, en Sorgmantel-

himmel-

natt. Lutade oss mot våra cyklar, jag sa att livet känns så kort plötsligt, trettio-någonting och fortfarande så hungrig efter existens. Det är väl bra kanske, den känslan. Sirener och blåljus på andra stranden, och city syntes vid horisonten i öster, som en driva av neonfärgade rektanglar och linjer, bortom trädlinjen. Som att vi är utanför tiden på de här långa, nattliga cykelturerna. Jag måste ha världens finaste vänner förresten. M här på andra sidan Atalanten, som kör runt i sin cheva med baksätet fullt av CD-skivor och merchendise, ting uppfiskade ur en pojkrumsdröm, och vänner i Sverige som demonstrerar och skriver och kämpar mot vapenexporten och ockupationen och reproduktionen av bilder som klistrar sig mot huden och dödar oss och som sysslar med Arktis och Kvibergs marknad och tidsresor typ, och sen systrarna och bröderna i moskén som jag ber med och äter thaimat med och begraver mina döda ihop med och ej att förglömma polarna från för länge sen (några lyckas, några dör), polare som kickar mickar och har ungar och man springer in i er på ett pizzeria och minns (“mannen de dog som flugor här en sommar, minns du?”).

Vi stod i sanden, det hade blivit kyligt, jag kände det nu när vi inte cyklade längre, och jag pratade om mitt liv och snöade iväg i en diskussion om hur jag hittade till Islam, och sa till M att för mig personligen hade ateism alltid varit det enklare valet, för jag upplevde det som att inte vara ansvarig inför någon. Att jag fortfarande ibland drogs mot en svindel och gränslöshet i det. Som att vara tonåring eller nått. Ljusen där på andra sidan stranden, natten, allt det ur ingenting, en slump, utan annan mening än den jag själv uppfinner. Det skulle vara enklare, för mig. Ur ett visst perspektiv. Kanske. Men jag tänker att det är som med Kant och De Sade, att oavsett hur mycket du överskrider Lagen så förblir Lagen själv det yttersta överskridandet, det våldsammaste intrånget i det biologiska varat, och i den sociala väven. Jag kände gympaskorna sjunka i den våta sanden, tittade upp på det ändlösa över mig och såg Lilla Björn och sa: “Yo, most people only look at the night sky when they’e drunk. Of course they are fucking atheists.” Vi skrattade –

11

En hök hänger framför de mörknande skyarna över South Richfield, högt över Nicollet. Letar efter de döda vid sidan av vägen. Ekorrar och kaniner som sprungit ut i trafiken. Storm kommer, säger folk. Undertryck, maskrosfrön som stiger i det svarta ljuset. Kanske en tornado, till och med. M säger: “I’m a stormfreak man.” Skrattar och ser lite galen ut där på andra sidan cafébordet. “And there is definetely thunder coming”. Ung kille går förbi med en basketboll under armen och jättestor vit tisha och kritvita tänder och han har det där skenet runt sig som folk har här ibland och jag bara “my man I love black people ’cause they make poverty look fucking good man”. Vi pratar om fucking hardships and struggle som gör att själen lyser i ögonen. Åska som dröjer.

Jean Genet skriver om sin tid hos fedayeen, den palestinska gerillan: “Man kommer att tänka på Akilles”.

Jag kommer också att tänka på ett foto av Walter Benjamin. Mustaschen och de runda glasögonen. Skuggorna och ljuset i hans ansikte.

12

Inte en dag här utan att man ser referenser till Irak, till marinsoldater, till krigets skönhet och djupa meningsskapande kraft. Det ändlösa kriget för demokrati och fred. The global war on terror. Igår promenerade jag, M och en av hans polare, C, runt sjön. Hörde fladdermöss där ute. C berättade: “Once me and this other guy, we were tripping on acid. And the thing is, if you throw stuff in the air, like your shoe or a t-shirt or something, the bats think it’s like an insect that’s dying. So they come flying. So we started taking american flags from peoples gardens and throwing them in the air. And like a hundred bats came swarming around us.” Amerikanska nätter, mesopotamiska nätter. “It was totally trippy man”.

13

Memorial Day. Cyklade längs Mississippi, mot fallen. Såg en motorcykelkolonn där alla motorcyklar hade amerikanska flaggor. En motorcykel hade som en stor solfjädersform med flaggor, en påfågelstjärt av stjärnbaner. Det var krigsveteraner, gamla vithåriga män som gled fram i solen klädda i västar som det stod Airborne och Marines på. Och alla de där flaggorna – det var överdrivet och lite sorgligt och jag cyklade jämte och rullade sakta förbi allihop och insåg att de var krigets arbetare, det fattiga Amerika som mördar andra fattiga för en collegeutbildning. Dödens arbetslösa maskinoperatörer och grovjobbare. Hade faktiskt en kusin från Uganda som åkte hit och gick med i armén i utbyte mot medborgarskap. Han blev dödad i ett land långt borta, sprängd av en vägbomb. Träffade honom aldrig. Men jag tänkte på honom när jag såg den där kolonnen under Memorial Day. Fattiga som klättrar över andra fattiga. Vid Mississippi stannade jag vid slussarna, vid den stora dammen där floden dånar ut över en cementkant, stod där länge, hypnotiserad av utmattning och av flodens kraft och liksom dess… sorg, eller vad det är med stora floder. Flodens likgiltighet. Älskar att cykla i den här staden. Under broarnas cementvalv. Broar är Amerikas medeltidskatedraler, på något sätt.

Jag har nyss varit på fredagsbön i en bönelokal vid Chicago Ave som jag går till. Den ligger på övervåningen över en somalisk marknad, så det är typ jag och trehundra somalier som ber där. Jag känner igen parfymerna, bönerna, mattorna och de stillsamma, klara ögonen. Nu sitter jag på Nicollet och dricker espresso och ser de gula skolbussarna passera. Igår inne i en hiphopklädaffär på Lake sa en man som såg ut som farsan We all gotta stick togetha, bland de enorma t-shirtsen med Daffy Duck klädd i bakvänd keps och guldkedja och Scarface och Tupac. Vad betyder allt. Det bara finns, i sitt rea vara. Två kvinnor med tovigt hår springer ut i gatan, plötsligt, de skriker på varandra med höga, upprörda röster som överröstar bilstereorna – bilarnar sakta in framför dem, förarna är liksom affärsmässigt irriterade och hänger ut genom sidorutorna och svär – men vad bråkar de om, jag fattar inte fast jag tror att de älskar varandra, eller har älskat varandra – de har stilen människor får av långvarig crackmissbruk, en sorts slängighet i kroppen, och ansiktet blir slappt, dött, uråldrigt – det är det överviktiga, arga, sönderslagna, sentimentala Amerika.

Nu kom B förbi, han är trummis i polarens band, han har opererat halsen och har två blodiga bandage över strupen, det ser ut som om han har varit i knivslagsmål och han skrattar hest och viskar Fuck a tattoo man look at my scars man.

14

Cykla längs Portland Ave, snabbt, tävla mot trafikljusen, sen svänga av upp på Nicolett, in i en bländning, gå in på Nguyens Supermarket, svettig, ansiktet kokar, plocka en granatäpplejuice ur kyldisken, 99 cent, gå ut, hålla den iskalla burken mot pannan –

558561_10150805385462955_659886675_n15

Cyklade och klippte mig och killarna i den här barbershopen snackade om att Jesus was black när jag kom in genom dörren, och en av dem vände sig till mig och sa you know that right black man och jag bara Yeah I know that men jag sa också But I’m muslim though och en kille sa Well as-salaamu-aleikum brother och We’re just having a discussion about the Bible, join in you feel like it. Satte mig i stolen, hårtrimmermaskinerna surrade, ljudet påminde mig om stora skalbaggar. De som hade stället var Southern baptists, Brimstone and fire, sa han som klippte mig och gjorde en rand i huvudet på mig för jag bad om det. Sen kom en tjej in, hon hade sin cykel med sig in och lutade sig mot den, hon kände en av dem och de snackade om att spela in något i en studio och han som klippte mig, han var en tuggare, han sa you a rapper till henne, för det var det de gjorde där, We put you on the spot and if you wanna be an entertainer you gotta be on the spot all the time, yo – jag hade redan varit tvungen att tugga igenom vad mina böcker handlar om, och i alla fall, den här kvinnan hon bara Well, I could be if I wanted to, en rappare, men hon var mer songwriter sa hon, och sen sjöng hon så vackert att alla fick tårar i ögonen om att någon skulle komma och dela ett ögonblick med henne, en sång i den solgenomdränkta barbershopen en eftermiddag på andra sidan havet, medan killen som hade klippt och rakat mig baddade mina kinder med sprit som sved som brimstone and fire.

Minnesota-Minneaolis-Mississippi-River-Spillway-L16

Cyklade till Mississippi en sista gång. Sömnig för vi sitter ju uppe på nätterna och tittar på gamla avsnitt av The twilight zone från femtiotalet, jag och M. Tycker så mycket om att stå där vattnet dånar ut över cementkanten. Vill stå där med händerna inklösta i nätstängslet för alltid och bara titta på skummet som yr och blåser och känna Mississippi mullra i marken. När man står där vet man att man är en del av något som är som loden, något som bara fortsätter och fortsätter, livet kanske, det biologiska i livet som är kraftfullt och nästan medvetslöst, våldsamt och genomskinligt och fyllt av hastighet och tyngd och förvandling. Eller själen. Ville gråta. Grät. Tänkte på farsan som gick bort tidigare i år. Den här tidsåldern. Jag ville att floden skulle ta med sig allt som var gammalt och trött och sorgset så att jag fick börja om. Mindes människor från för länge sen, de döda, min telefonkatalog som jag bär runt på. Mattias. Jonas. Fler. Många fler, känns det som. “Mannen de dog som flugor här en sommar”. Tänkte Hej då. Såg en regnbåge i det blåsande, yrande skummet.

17

Klättrade neråt. Man kan gå ut på en sorts brygga eller ponton så att man befinner sig bara några meter från vattenfallet. La mig på en bänk där, läste lite en bok som heter Våra kyssar är avsked. Blundade till och somnade faktiskt en stund. Vaknade av att en familj gick förbi och pratade med höga röster. Hade velat sova längre, drömma någon dröm ur floden, men cyklade hemåt istället, sakta. Den där blodsmaken man får i munnen när man har sovit utomhus. Vad märkligt att detta är sista dagen här. Som att det är den sista dagen någonsin. Vad överdriven jag är jämt. Suddig i skallen, höll på att bli överkörd. Sprinklers stod på i trådgårdarna längs Portaland Ave, det skvättande vattnet lyste som flytande brons i solnedgången. Mindes ett av de där gamla avsnitten av Twilight zone som vi har tittat på. I den här episoden inser en gammal döende man att barndomens lekar – kurragömma och att hoppa genom sprinklers och att sparka på gamla burkar – alla de där lekarna som vi har lekt – att i själva verket är de magiska ritualer som ger den som leker evigt liv. Gubben rymmer från ålderdomshemmet varje natt. Börjar leka med tomburkar på gatan. Hoppa hage. Spela kula. De andra tror först att han är galen, men en natt blir han faktiskt en pojke igen, och de andra gamlingarna ropar efter honom, och springer efter honom i sina pyjamaser, ut i gatljuset, ropar att han ska komma tillbaka och visa hur han gjorde, men han känner knappt igen sina vänner längre, sina gamla döende, vithåriga vänner, och springer bort istället, bort i den svartvita natten.

“In the Twilight Zone”.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s