Om Ensamhet

Två brev från hajj 2013

1

Såg en död nattfjäril utanför moskén en natt. Som om den hade somnat en stund på den vita marmoroceanen. Tittade upp. Hundratals vita vingar fladdrade i mörkret. Att vandra i strömmen av människor som kämpar och ropar efter Gud eller varandra – syskon förlorade i folkhavet – är som att vandra ut i havet – en del människor trycker sig mot Kaabas väggar som om de ville sjunka in i dem som när man sjunker i vatten. Känner mitt hjärta tvättas som ett föremål som ligger i dyningen, i vågornas rytande.

Mina hjärtslag. Hammarslagen inifrån. Att vakna och se Kaaba i soldiset, och gå för att tvätta sig inför bönen, och se kropparna svepta i tyg som ligger på golvet, för att begravas. De ser ut som om de också sover, insvepta i sjalar. På denna plats är det som att allt dött snart ska vakna.

Stora, underliga rovfåglar cirklar över moskén, glidflyger på värmenströmmarna som stiger ur människorna.

Umair pratar urdu med taxichaufförer, butiksbiträden, städare – med halva Mecka – det är en stor välsignelse att han är med – och nu kom han precis ner i hotellreceptionen faktiskt – vi ska gå och köpa filtar inför resan ut i öknen och ljuset.

I morgon börjar vallfärden inshAllah och jag minns er och jag ska minnas er i mina du’a inshAllah.

2

Ytterligare några otillräckliga rader.

Har återvänt från öknen och från slätterna kring Arafat, där vi har gråtit, haft feber, sovit, läst Koranen, druckit te, talat om de yttersta tingen, bett.

Mot slutet av tiden kallar Gud på dödsängeln. Frågar vem som ännu lever. Ängeln svarar att alla människor är döda. Alla träd, djur, växter – allt är dött, ödsligt, bara änglarna är kvar. Gud befaller dödens ängel att döda de andra änglarna. Dödens ängel släcker Jibrils ljus, Mikhails, Israfils ljus… till sist är det bara han och Gud kvar. Gud befaller dödens ängel att ta sitt eget liv.

Och dödens ängel darrar av skräck.

Igår kväll satt vi i tältet och en bror berättade den historien, och om hur uppståndelsen därefter kommer att inledas.

I bussresan mot Muzdalifah tittade jag ut på den ödsliga klippöknen och tänkte mig att det var min egen grav jag reste mot. Att platsen där jag skulle lägga mig och sova i själva verket var platsen där jag skulle dö och grävas ner under marken. Tänkte på alla mina resor över jorden – barndomens spring i trappuppgångar, mina resor till andra städer, andra länder, sökandet efter en plats att kalla hemma – att allt detta irrande över jorden hade ett enda mål – ett hål i marken där min kropp skulle läggas ner. Tittade ut på stenarna och natten och tänkte att det var innebörden i raden som vi ber varje dag: “Led oss på den rätta vägen”.

muzdalifah

I Muzdalifah kunde jag inte sova. Klättrade uppför en bergsvägg. De vita tygstyckena i min ihram, som vid det laget var grå av damm, trasslade sig i mina ben och mina plasttofflor höll på att falla sönder, men jag lyckades ta mig tio eller tjugo meter upp, så att jag kunde se ut över dalen vi befann oss i. Under mina steg rasade skräpet efter civilisationen ner längs bergväggen – rester efter andra pilgrimer som haft samma tanke och klättrat i bergen tidigare under kvällen och natten – grus, plastflaskor – ett par brända bildäck som låg kvar sen länge, antagligen. Miljoner människor där nere, och fler kom hela tiden i bussar eller till fots. Miljoner pilgrimer, de stod i rader och bad, eller sov, eller väntade i myllrande köer till toaletter, eller åt, eller vandrade runt och letade efter sovplatser. Jag tänkte på Gud, ensam i sitt Majestät vid slutet av tiden, Ofödd, Evigt Levande. Jag insåg makten i Ensamheten. Att vara Den Enda.

Återvände ner, åt varm nudelsoppa som en bangladeshisk kvinna sålde. Lyckades sova lite innan jag blev väckt av några som redan var på väg tillbaka till Mecka och gick omkring med en megafon och skrek namnet på sin resegrupp, i den kyliga gryningens första ljus… RINKEBY RINKEBY RINKEBY.

Nu har middagsbönen infallit och jag måste gå.

Må Gud förlåta oss våra synder.

Jag ser fram emot att träffa er när jag kommer hem igen.

Jag ber om Guds fred och välsignelser över Profeten Muhammed och alla hans lärjungar till tidens ände.

.

Texterna användes, i en något omarbetad version, i en SVT-produktion om vallfärden som sändes hösten 2014

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s